Det följande är en särskådning av Olof Peterssons bok Herbert Tingsten, vetenskapsmannen som publicerades hösten 2013 av förlaget Atlantis. Det skall inte behöva komma som en överraskning att jag tycker att detta är en dålig bok – för det är det. En mycket dålig bok på nästan alla sätt.

Detta är en bok som egentligen inte borde ha publicerats. Den vetenskapliga nivån på den är helt enkelt för låg för att den skall kunna anses vara acceptabel. Det börjar redan i inledningen till boken där Petersson meddelar sina läsare att: ''Meningen med denna bok är att det är Herbert Tingsten som skall tala.''1 Petersson lägger här ett utmärkt krokben för sig själv och sin trovärdighet genom att göra sig till propagandainstrument för en av Sveriges mest kända publicister. Petersson själv gör ett nummer av att Tingstens produktion är så voluminös att det knappt är möjligt att återge en fullständig bibliografi.2 Man frågar sig som läsare genast vad poängen med boken är? Varför lade förlaget ut massor av pengar på att ge ut den? Varför behövs en bok där Tingsten får tala om sig själv? Tingsten ägnade ju hela sitt verksamma liv åt att göra just detta – opinionsbilda för sina åsikter – och han gjorde det dessutom under en betydande del av sin karriär som chefredaktör på Sveriges största dagstidning Dagens Nyheter. Lägg till detta debattböcker och en självbiografi i fyra band och det går knappast att motivera en okritisk biografi med argumentet att Tingsten inte fått komma till tals; att han inte fått ge sin bild av verkligheten och av sig själv tidigare. På ett sätt är boken egentligen inte en biografi över vetenskapsmannen Tingsten, den är ytterligare en självbiografi, med Petersson som spökskrivare.

Problemet är förstås att Tingsten är en man som beundras djupt av Petersson, som uppfattar honom som Sveriges genom tiderna främste statsvetare. Detta omdöme skymmer helt och hållet sikten för Petersson när han tar sig an Tingstens vetenskapliga verksamhet. Så skrivs inga bra böcker.

Peterssons bok blir således inget annat än en medelmåttig wikipediaartikel fylld med upprepningar av det Tingsten redan sagt. Den hade knappast passerat på B-uppsatskursen i historia på något svenskt universitet. Analysen är undermålig eller obefintlig; dispositionen tråkig och förutsägbar; tonen naiv; den är full av överdriven beundran för studieobjektet; faktagranskningen dålig, om ens existerande; det saknas egentligen helt och hållet ett kritiskt förhållningssätt till studieobjektet. Det är mer en hagiografi än en biografi – ett helgon porträtt. En historiker hade aldrig kunnat skriva en sådan här bok och få den publicerad. En historiker kan nämligen inte fuska på sitt eget specialområde, och skulle heller aldrig släppa ifrån sig ett alster av liknande låga kvalitet. Petersson å andra sidan är en berömd statsvetare som uppenbarligen inte haft några problem att få ett förlag att publicera verket; inte heller att helt ge upp sina kritiska fakulteter till förmån för den närmast messianske gestalten Tingsten.

Några anmärkningar på disposition, form, språk etc.

Upplägget i Peterssons bok är tematiskt och han betar av bokens 24 korta kapitel på 342 sidor. Det låter kanske mycket men är egentligen inte så mycket alls p.g.a. att boken är satt i relativt stor grad och radavstånd på smala sidor (formatet är faktiskt lite ovanligt och boken känns lite klumpig). Faktum är att man tar sig igenom boken snabbt. Språket är gott och flyter bra, vilket gör boken än mer lättläst. Men då boken endast är ett referat av Tingstens arbeten är det svårt att se hur Petersson skulle ha kunnat misslyckats med det. En sak hade dock kunnat vara mycket bättre och det är kapitelrubrikerna. Petersson har nöjt sig med att låta ett enda ord beteckna de tematiska kapitlen men detta gör, tillsammans med bokens referatjournalistiska karaktär, att den känns än mer staccato-artad än vad som är nödvändigt. Det blir också ganska tråkigt. Längst bak i boken finns ett lätt, överblickbart och användbart register som också efter en mycket ytlig undersökning verkar stämma bra. Den grafiska designen av omslaget kunde definitivt ha varit mycket bättre, särskilt med den budget som ett förlag som Atlantis måste kunna lägga på en sådan sak.

Det är nog det bästa som kan sägas om boken tyvärr. Bristerna i den är så omfattande att det vore en alltför tidskrävande uppgift att dokumentera varje orimlighet, felaktighet och brist på kritiskt förhållningssätt som återfinns i boken. Det är heller inte nödvändigt att göra detta. Istället räcker det med att ge några exempel på den allmänna tendensen. Jag har i min granskning tagit hjälp av två välkända historikerprofessorer, Christer Winberg och Klas Åmark, och deras välgrundade arbeten för att visa hur Petersson genom sitt tendentiösa förhållningssätt till sitt studieobjekt bedrar sina läsare – ty läsaren har en rätt att bli informerad om bristerna i Tingstens vetenskapliga verksamhet. Detta är enda chansen för läsaren att själv kunna avgöra vilken kvalitet Tingsten höll som vetenskapare, eftersom man inte kan förutsätta att läsaren besitter sådana förkunskaper att den skall kunna avslöja Peterssons förtiganden.

Jag har valt att koncentrera mig huvudsakligen på kapitlen ''Socialdemokrati'', ''Idékritik'' och ''Utrikespolitik'', men kommenterar även andra kapitel i boken något mindre utförligt. Peterssons bristande analysförmåga och oriktiga framställning i kapitel om ''Ideologiernas död'' kan redan sägas ha recenserats på denna webbsida.

Några inledande synpunkter

Trots det som redan sagt ovan så skall man i ärlighetens namn säga att boken är en god översikt över Tingstens vetenskapliga verksamhet. Den som inte har läst Tingsten eller vet något om honom har definitivt användning av denna bok, men som sagt mer i form av ett uppslagsverk än en rättvisande guide till Tingstens skrivande. Faktum är att kapitlet om Tingstens analys av fascismen är riktigt bra, tills man inser att man bara får sig Tingstens egen analys till livs. Det gör att när man sedan kommer till kapitlen ''Konservatism'' och ''Liberalism'' så börjar boken redan bli riktigt tjatig. Den ständiga panegyriken över Tingstens perceptiva stil, hans otroliga förmåga att vaska fram det väsentligaste ur stora mängder källmaterial, hans logiska skärpa, hans roll som föregångare på snart sagt alla områden osv.

Boken tar upp några intressanta saker men dessa blir oftast hängande i luften utan förklaring. Exampelvis får vi veta att Tingsten på bara några år i slutet av 30-talet och början av 40-talet gått från ett principiellt godtagande av socialismen till ett lika principiellt avståndstagande från den (han lämnade socialdemokratin 1942).(s. 19) Men Petersson gräver inte djupare i anledningarna till denna omsvängning och läsaren lämnas ensam med sina frågor om vad som låg bakom detta. Petersson redovisar att Tingsten fick sin professorstjänst utan att ens söka den och att finansieringen till den år 1934 nyinrättade Lars Hiertas professur delvis kom från Tingstens egen far (s. 17)! Här skulle man kunna tänka sig att författaren skulle vilja diskutera detta anmärkningsvärda förhållande, som ju påminner starkt om ett nepotistiskt förfarande. Men icke. Detta är bokens allra största brist (men som sagt inte den enda), d.v.s. oviljan att kritiskt analysera objektet för studien. Kravet att en biografi skall gå längre än vi läsare kan göra genom att helt enkelt läsa den utforskades skrifter är rimligt att ställa. Petersson driver ingen tes i boken, annat än att Tingsten var Sveriges mest lysande statsvetare någonsin, och ger inte läsaren någonting annat än lyriska uttalanden om Tingstens fantastiska intellektuella kapacitet.

Tingsten, socialdemokratin och Christer Winbergs kritik

Kapitlet ''Socialdemokrati'' är ett totalhaveri. Petersson skriver trots Christer Winbergs svidande kritik av källhanteringen och slutsatsernas underbyggnad i TIngstens Socialdemokratiens idéutveckling att denne gjorde: ''en noggrann genomgång av riksdagstryck, tidningar, tidskrifter och internt partimaterial.''3 Här skall vi tydligen imponeras av att Tingsten (med hjälp av ''studenter och andra medarbetare'' får vi veta) endast gjorde vad man kunde förvänta sig av varje akademiker som gör en vetenskaplig undersökning. Men i Peterssons värld är det något att sannerligen hänföras över att Tingsten tog sig tid att sätta sig in i källmaterialet. Det säger måhända en del om kvaliteten på Peterssons och statsvetenskapens intellektuella nivå. Det kan dessutom starkt ifrågasättas hur mycket Tingsten själv egentligen satte sig in i materialet då han hade excerpister som arbetade åt honom (vilket ju Petersson vet om så det är märkligt att han inte är mer skeptisk). Petersson fortsätter i samma makalösa stil. Något senare skriver han att Tingsten, över hundra sidor in i boken:

tar sitt avgörande grepp genom att introducera ett analytiskt begrepp. Det blev denna infallsvinkel som kom att göra boken om den svenska socialdemokratins idéutveckling till det som enligt filosofen Ingemar Hedenius skulle bli Herbert Tingstens ''främsta vetenskapliga insats''.4

Det är flera saker man kan häpna över här: 1) Petersson blir uppenbart imponerad av att Tingsten lyckas introducera ett analytiskt begrepp (och detta endast efter drygt hundra sidor); 2) han använder Hedenius som expertvittne utan att reflektera över det faktum att Hednius och Tingsten var goda vänner och således kanske inte alldeles objektiv i sin bedömning av Tingstens insats på området. Dessutom var Hedenius ju filosof och inte statsvetare eller historiker, så hur kan Petersson uppfatta honom som en trovärdig källa till Tingstens förmenta betydelse för vetenskapen? Som vi skall se lite längre fram så är också Tingstens analytiska begrepp behäftade med grova problem.

Detta är för övrigt inte enda gången som Hedenius får intyga Tingstens storhet i Peterssons bok. Vi får då veta följande om Tingstens agerande under en debatt mot två framstående socialdemokrater, Gustav Möller och Ernst Wigforss, efter utgivningen av hans ''stridsskrift'' (märkligt ord för att beskriva en vetenskaplig bok f.ö.):

Med suverän skicklighet skötte han sina kort, var lagom kvick för att inte verka demagogisk, sakligt dräpande och snabb.''5

I och med detta är Peterssons arbete över, enligt honom själv, tycks det. Hedenius får stå oemotsagd utan minsta kritiska reflektion från Peterssons sida. Man undrar ju som kritisk läsare om alla verkligen höll med om det omdömet? Vad ansåg Möller och Wigforss? Vad ansåg åhörarna och vilka var åsikterna om debatten i tidningarna dagen efter. En mer balanserad bedömning av Tingstens insats efterlyses. Men förgäves. Ett annat vittne som inkallas för at intyga Tingstens storhet är statsvetaren Jörgen Westerståhl. Tingsten bidrog till att göra forskning kring politiska institut en svensk specialitet och måhända det mest självständiga bidraget som svenska statsvetare någonsin gjort till den internationella forskningen.6 Att Westerståhl var Tingstens elev, lärjunge och nära vän; att han var dotterson till Hjalmar Branting, en familj som Tingsten hade nära kopplingar till bl.a. på grund av att hans f.d. fru gift om sig med Georg Branting; inget av detta får författaren att reflektera kritiskt kring Westerståhls utsaga.

Petersson nämner pliktskyldigt Winbergs kritik i sin bok. Men han framställer den och dess konsekvenser för Tingstens bok på ett minst sagt missvisande sätt. För att läsaren skall kunna bedöma hur felaktigt framställd Winbergs artikel är citerar jag hela det stycke som behandlar denna: Så här skriver Petersson:

Ändå har Tingsten tillvägagångssätt fått kritik av en sentida forskare. Historikern Christer Winberg har gjort gällande att Tingstens metod lämnar stort utrymme för godtycke och Winberg ifrågasätter såväl åtskillnaden mellan det stora och det lilla perspektivet i marxismen som Tingstens slutsats om en gradvis förskjutning i socialdemokratins idévärld. Kritiken går ytterst ut på att ifrågasätta hela syftet med Tingstens arbete. Tingstens ''excerpering, klassificering och systematisering'' av beläggen gör att forskaren stannar vid ''de historiska fenomenens allra ytligaste nivå''; Winberg efterlyser i stället en djupare förståelse eller förklaring av utvecklingen. Winberg vänder sig också mot den idékritiska metoden och Tingstens ifrågasättande av marxismen, mot Tingstens ''ovilja att sätta sig in i marxismen''. Christer Winberg tar visserligen upp den viktiga frågan om hur stort utrymme för godtycke och tolkning som det finns i Tingstens innehållsanalytiska metod, men hans slutsatser begränsas av att han egentligen velat se en annan typ av skildring av arbetarrörelsens tidiga historia, en historieskrivning med större förståelse för marxismens idéer.7

Petersson får det här att låta som om Winberg är en marxistisk apologet (dvs. han misstänkliggör Winberg på politiska grunder), och talet om att Winberg velat se en annan undersökning stämmer inte alls som vi skall se. Winberg efterlyste en annan metod som faktiskt skulle kunna svara på det forskningsproblem som Tingsten ansåg sig ha besvarat med sin bok. Vad som blir väldigt missvisande är också att man som läsare får intrycket av att Winbergs omdömen inte var grundade på en ytterst noggrann granskning av Tingstens verk, utan snarare att det var ideologiskt grundade åsikter. Nu när vi har sett Peterssons version är det dags att se vad Winberg verkligen skrev.

Christer Winbergs kritik i Scandia, band 46, 1980, ss. 97–113, är ett mycket fint exempel på historisk, källkritisk metod. Winberg analyserar nämligen, och detaljgranskar, Tingstens egna källor. Syftet med artikeln var ''att granska Tingstens idéhistoriska framställning och metod.''8 Han granskar inte hela det 900-sidiga verket utan den del som behandlar marxismens inflytande på den svenska socialdemokratin från 1885 till 1900 och som innehåller för bokens slutsatser centrala argument. Resultatet: ett fullkomligt tillintetgörande av Tingstens vetenskapliga trovärdighet. Redan själva grunden för Tingstens analys svajar ordentligt, visar Winberg. Han påstår i sin bok att den svenska socialdemokratin på 1880-talet byggde på Marx idéer. Men Winberg påpekar att Tingstens framställning:

inte bygger på någon större direkt bekantskap med Marx' och Engels' verk, utan huvudsakligen på framställningar av icke- eller antimarxistiska författare.9

Och av de nio Marx och Engels arbeten som finns med i Tingstens egen bibliografi så publicerades fyra efter 1880-talets mitt för första gången. Om det skriver Winberg:

De saknar självfallet intresse då det gäller att avgöra, vad de tidiga socialdemokraterna kände till av marxismen. Detta är ingen oväsentlig punkt.10

Nej, det är sannerligen inte oväsentligt, och:

Tingsten försummar fullständigt att ta upp den centrala frågan om den svenska socialdemokratins idébakgrund.'' 11

Winberg frågar hur det egentligen låg till med de svenska socialdemokraternas marxism vid denna tid? Vilka arbeten hade publicerats? Vilka fanns översatta till svenska? Vilka hade lästs av centrala aktörer och hur hade det påverkat rörelsen? Faktum är att Winberg påpekar att det till och med påståtts ''att den marxistiska teorin före 1890 inte kan ha hunnit tränga igenom särskilt djupt ens inom den tyska socialdemokratin'' som enligt Tingsten själv var en inspirationskälla för den svenska.12 Man kan faktiskt inte, visar Winberg, med hjälp av Tingstens undersökning ''besvara frågan, hur marxistiskt influerad den tidiga svenska socialdemokratin var.''13 Detta är naturligtvis en mycket allvarlig brist i en vetenskaplig framställning. Vi måste helt enkelt bara lita på att Tingsten har rätt, precis som Petersson gör. Men detta duger förstås inte.

Winberg visar att Tingstens analys är alltför ytlig för att många av de frågor som tas upp skall kunna placeras in i något av de ''analytiska begrepp'' som Petersson så storögt berömt sin hjälte för. Detta nämner alltså inte Petersson alls utan hyllar istället just dessa begrepp i sin bok. Dessutom visar Winberg att Tingsten inte ens med sina egna källor kan visa att det faktisk sker en övergång i någon form i de socialdemokratiska idéerna från Marx ''stora'' till ''lilla'' perspektiv mellan 1885 till 1900!14 Winberg redovisar detta tydligt och illustrerar exakt hur trubbiga Tingstens analysinstrument är. De är så trubbiga att Tingsten själv inte kan dra nytta av dem:

1. Tingsten hämtar vid ett tillfälle bevis för att det ''stora'' perspektivet ersatts med det ''lilla'' ur källor från 1895 respektive 1889. Enligt Tingstens egen tes borde förstås källorna vara daterade tvärtom, men det stör inte honom i sin slutledning.

2. Uppfattningar som sägs strida mot det ''stora''perspektivet hämtas från hela perioden 1882–1899 och belägger således inte heller någon övergång.

3. Teser hörande till det ''stora'' perspektivet, såsom tanken på stora återkommande kriser i kapitalismen, spåras vid ett annat tillfälle i material från 1886 (4 st), 1889, 1901 och 1906 . Inte heller där ser vi den övergång som Tingsten argumenterar för.

4. Flera exempel på där Tingstens källmaterial fullständigt motsäger hans slutledningar är då han spårar inställningen till produktionsföreningar med statligt stöd, vilket strider mot det ''stora'' perspektivet; argument för (d.v.s. för det ''lilla'' perspektivet) hämtas från 1882, 1885 och 1888 medan argument mot hämtas från åren 1891, 1894, 1896 och 1898.

5. Krav på reformer strider mot det ''stora'' perspektivet hävdar Tingsten och hämtar bevis som styrker idéer hörande till detta från åren 1886, 1888, 1891 (3 st), 1892 (2 st), 1893, 1897 (2 st). Krav på sociala reformer, alltså det ''lilla'' perspektivet, hämtas å andra sidan från 1889, 1894 (2 st), 1897, 1899. Båda uppfattningar förekommer alltså parallellt fastslår Winberg, och visar inte på den övergång som Tingsten menar skedde.

6. Kritik av reformer syftande till klassförsoning, hörande till det ''stora'' perspektivet, har hämtats från 1889, 1894 och 1898. Ingen övergång syns till coh kan ej beläggas av Tingsten i hans bok.

7. Winberg påpekar att det förekommer feltolkningar av citat [något ju Petersson också ägnat sig åt, m.a.] hos Tingsten emellanåt.15

Detta är mycket allvarligt i vetenskapliga sammanhang. Att en författare inte lyckas belägga sina egna teser och istället vanställer källmaterialet till att säga något som det egentligen inte gör!

Winberg fortsätter sedan sin artikel med att starkt ifrågasätta om man alls kan, såsom Tingsten försöker göra, korrekt beskriva den svenska socialdemokratins idéutveckling ''med hjälp av uttryck som stort och litet perspektiv, uppmjukning av ideologi etc''?16 Tingstens skildring av marxismen måste alltså ha ett helt annat syfte, skriver Winberg, som också visar att Tingstens

version av marxismen saknar i stort sett stöd både hos Marx' egna uttalanden om sin metod och hos den moderna marxlitteraturen.''17

Tingsten förstår uppenbart inte Marx skrifter och hade kanske inte ens läst de arbeten han hänvisade till. Winberg kan nämligen avslöja en enorm blunder begången an Tingsten när denna försöker bevisa att socialdemokratin övergav marxistiska käpphästar genom att hänvisa till tre teser som han menar hämtades från det tyska Gothaprogrammet från 1875. Det rör sig om den s.k. ''järnhårda lönelagen'' som sade att arbetarnas löner aldrig skulle kunna stiga över existensminimum; att alla grupper utanför socialdemokratin skulle vara omöjliga att samarbeta med p.g.a. sin reaktionära karaktär; samt idén om arbetet som källan till all rikedom. Winberg sticker hål på Tingstens ballong genom att påpeka:

Nu råkar det vara så, att samtliga dessa punkter i Gothaprogrammet ej återfinns i marxismen, utan tvärtom kritiserades mycket starkt av Marx. […] Tingstens misstag är så mycket mer avslöjande, som både kritiken av Gothaprogrammet och Danielssons skrifter återfinns i hans notapparat.''18

Vill man vara elak skulle man kunna säga att Tingsten precis bevisat motsatsen till det han trodde sig ha gjort, d.v.s. att den svenska socialdemokratin närmade sig marxismen genom att överge dessa tre punkter. Det är precis den slutsats som Winberg också drar.

Detta är inget litet problem för Tingsten utan slår faktiskt undan benen för hela hans undersökning som ju just går ut på att bevisa att övergivandet av dessa tre teser bevisar att den svenska socialdemokratin successivt övergav marxismen för en mer reformbetonad socialism – från Marx ''stora'' till det ''lilla'' perspektivet för att använda Tingstens egna lysande analysbegrepp. Tingsten lyckas till och med att argumentera för att den svenska socialdemokratins inställning till bönderna visade på en uppmjukning av marxismen. Det är bara det att Winberg visar att man i Sverige tog i princip samma linje gentemot bönderna som Lenin senare uppmanade partierna i Komintern att göra. Möjligen hade Tingsten aldrig läst Lenin? Winberg skriver:

Naturligtvis kan Tingsten om han så önskar karaktärisera båda Lenins och Danielssons [författare av den svenska socialdemokratins partiprogram 1897, m.a.] syn på bönderna som en ''uppmjukning'' av marxismen, men ordet kan då inte användas som ett vetenskapligt begrepp.19

Mycket av Tingstens misstag låg i de analysinstrument som han använde sig av, skriver Winberg. Tingsten s analys baserades på en analys av det språk som användes inom socialdemokratin. När han drar slutsatsen att revolutionstanken ersattes av krav på allmän rösträtt från 1891 så gör han det därför att han tycker sig finna mindre språkliga belägg för revolutionstanken i det material han använt. Detta trots, som Winberg påpekar, att en av de centrala aktörerna själv sagt ''att 'radikalismen ligger icke i frasen''' och att den inställningen ''var 'en barnsjukdom, vilken vi hoppas partiet snart skall ha alldeles övervunnit.''' Ett problem för Tingsten var att han på gymnasialt vis inte definierade klart vad som avgjorde om en ståndpunkt var revolutionär eller ej. I och med detta blev han oförmögen att avgöra denna för hans framställnings centrala fråga. Tingsten irrar således bort sig. Winberg visar också hur Tingsten på ett djupt oärligt vis hänvisar till Axel Danielssons novell Främlingen som bevis på att revolutionära tankar övergivits. Problemet är bara att Tingsten vanställer innehållet i boken. I artikeln ges ett exempel där Danielsson beskriver hur andra kammaren i riksdagen, där socialisterna i boken hade majoritet, under trycket från en fruktansvärt ansvällande folkrörelse konstituerade sig som en suverän nationalförsamling som tvingade fram en grundlagsförändring av den sittande regeringen genom vilken den konservativa första kammaren upphörde och all lagstiftande makt hamnade i händerna på en allmän riksförsamling. Winberg skriver att det ''förefaller mycket missvisande'' att karaktärisera detta som ickerevolutionärt ''försåvitt man ej absolut förknippar revolution med barrikadstrider eller stormningar av bastioner eller vinterpalats.''20 Winberg påpekar återigen att det Danielsson skriver i sin novell ligger mycket nära det som Lenin sedan talade om i Radikalismen – kommunismens barnsjukdom från 1920, där Lenin bl. a. kritiserade oviljan hos tyska kommunister för att inte vilja samarbeta över klassgränser osv. Syftet med denna jämförelse är inte, påpekar Winberg, att påstå att Danielsson var en svensk Lenin som dött i förtid, utan att visa:

vilka egendomliga konsekvenser den tingstenska analysmetoden leder till. Den påstådde högeravvikaren Danielsson i den svenska socialdemokratin hamnar i samma fålla som Lenin och de ryska bolsjevikerna!21

Winberg visar också att Tingsten inte kunde sätta ner foten gällande vad som var förklaringen till den förändring han tyckte sig kunna belägga i den svenska socialdemokratin. Tingstens förklaringar ''är av de mest skilda slag'', skriver Winberg; det hela ''är en osorterad blandning'' och ingenstans finns ''en diskussion av sambandet mellan de olika förklaringsförslagen; Tingsten ger heller inte några skäl till att anta att ''de anförda faktorerna skulle kunna vara förklaringar till idéutveckling''; och : ''Frågan hur en förändring utanför ideologinivån påverkar ideologin ställs aldrig.''22 Winberg drar istället slutsatsen att det är Tingstens vilja att framställa marxismen som logiskt inkonsekvent som är nyckeln till hans verk – det fanns inget alternativ än att överge ideologin då motsättningarna i konfrontationen med verkligheten med nödvändighet ledde till att den blev obsolet.23 Det Tingsten sysslade med i boken var alltså inte vetenskap; det var politik! Därför spelade det heller ingen roll för Tingsten att hans insamlade källmaterial inte stödde hans tes, ty han visste redan på förhand vad resultatet av undersökningen var tvungen att visa.

Winberg hinner alltså till och med ge Tingstens idékritik, den som så hyllas av Petersson, en rejäl känga. Han skriver att Tingstens syn på ideologi var banal och att sådana tankegångar var ''självfallet inte unika i den dåtida vetenskapliga diskussionen – man behöver bara tänka på uppsalafilosofin eller den historisk-kritiska skolan.''24 Så mycket för Tingstens originalitet på det området alltså. Tingsten hade ''en hyperrationalistisk'' syn på ideologier, skriver Winberg, och tänkte sig på ett barnsligt vis att dessa idéer övergavs då de visade sig felaktiga; en uppfattning som ''är föga övertygande'' i Winbergs ögon. Han fortsätter sitt nedgörande av Tingstens intellektuella kapacitet med orden:

Dagens vetenskapsfilosofer betraktar den bara som begränsat giltig för det vetenskapliga tänkandets utveckling. Det förefaller märkligt, att någon i slutet av 1930-talet kunde tro, att det finns något samband mellan en politisk ideologis sanning och logiska sammanhang och antalet anhängare.25

Detta var ju en idé som Tingsten torgförde i bok efter bok redan på 30-talet. Men den döms alltså ut av Winberg som infantil och omodern redan då. Hur förhåller sig Petersson till denna svidande kritik? Ja, det får vi aldrig veta eftersom han aldrig tar sig an Winbergs artikel (som han, återigen, har med i sin litteraturförteckning av någon outgrundlig anledning).

Winberg skriver att Tingstens kapitel om marxismen ''är ett främmande inskott i boken, som inte ger någon större kunskap om bakgrunden till den tidiga socialdemokratins idévärld.'' Syftet var istället något helt annat, nämligen att i sann tingestens, propagandistisk anda ''i folkupplysningens och den svenska demokratins tjänst påvisa orimligheten och motsägelser i marxismen.'' Detta förklarar, skriver Winberg, hur ''många av egendomligheterna i boken'' kan bli begripliga; varför marxismkapitlet ''är en våldsam polemik'' och varför Tingsten ''frångår den ursprungliga planen för arbetet och nästan uteslutande håller sig på idéplanet – han anser sig kunna finna en tillräcklig förklaring på denna nivå.'' Därför är också hans tafatta försök till andra förklaringar ''så föga övertygande, så oenergiskt hopplockade''.26 En mycket olycklig konsekvens av Tingstens bristande metod och intellektuellt eftersatta ideologisyn gör, påpekar Winberg vidare, att han han blir ''ointresserad av den situation i vilken idéerna uppstår och sprids, och av sambandet mellan idénivån och andra nivåer i samhället.''27

Tingsten visade sitt ointresse för de verkliga historiska förhållandena tydligt redan i svar på kritik mot boken från historikern Per Nyström där han sade att: '''Det är alltså rent principiellt icke de verkliga, utan de propagerade åsikterna som varit föremål för min undersökning'.''28 Detta förhållningssätt är uppseendeväckande när det kommer från en professor i statsvetenskap och Winberg är inte sen med att påpeka detta. Han skriver om Tingstens anmärkningsvärda attityd till den verkliga historiska utvecklingen:

Ståndpunkten förefaller ytterst ofruktbar. Med en sådan begränsning tvingas man att hålla sig på de historiska fenomenens allra ytligaste nivå. Man stannar vid de tidigaste leden i det vetenskapliga arbetet: excerpering, klassificering och systematisering av belägg. Någon djupare förståelse eller förklaring av utvecklingen är omöjlig att nå fram till.29

Petersson redovisar till och med hur excerperingen gick till, vilket gör det än mer anmärkningsvärt att han inte tar till sig Winbergs kritik. Petersson skriver att på Arbetarrörelsens arkiv finns:

600 maskindrivna sidor med excerpter från ett antal dagstidningar. Tingstens medarbetare hade gått igenom årgång efter årgång och skrivit av ideologiskt centrala avsnitt i ledarartiklar och valmötesreferat. Därefter gick Tingsten igenom utskrifterna och gjorde ytterligare urval.30

Tingsten utgick alltså inte ens från primärkällorna utan från avskrifter gjorda av någon annan. Det finns två urvalsmässiga problem här; dels det godtycke som introducerats via excerpisterna samt det som sedan introducerats av Tingsten. För Petersson verkar detta dock inte vara ett problem, utan snarare ett bevis för Tingstens noggranna genomgång av ett omfångsrikt källmaterial. Vidare anmärker Winberg att ''trots Tingstens 900-sidiga bok vet vi inte tillräckligt mycket om den faktiska idéutvecklingen, för att veta vad det är som skall förklaras.'' Sedan kommer Winberg med en avgörande kritik som kläder av Tingstens bristfälliga metod totalt, nämligen att det är fullt möjligt att ett partis praktiska politik kan förändras i rakt motsatt riktning mot de uttryckta idéerna. Han ger exemplet med socialdemokratiska partiets reviderade partiprogram av 1920. Detta var, verbalt sett, det mest radikala och marxistiska program som någonsin lagts fram. Men knappt hade det hunnit antas förrän man i regeringsställning började föra ''en extremt liberal finans- och sysselsättningspolitik.''31

Winbergs sammanfattning blir alltså att:

Undersökningens av hans [Tingstens, m.a.] redogörelse för perioden fram till år 1900 visar dock, att hans bevisföring ej är övertygande. I åtskilliga fall kan han inte belägga, att en övergång från det stora till det lilla perspektivet skett. Viktigare är dock, att hans stora perspektiv inte är lika med marxismen, och hans lilla perspektiv inte är lika med ett övergivande av marxismen. Hans ovilja att sätta sig in i marxismen gör, att han inte kan teckna idéutvecklingen under 1880- och 1890-talet rätt. I själva verket intar socialdemokratin i en rad frågor under 1890-talet en marxistisk ståndpunkt och rensar ut lassalleanism, anarkism m m. Det är omöjligt att på basis av Tingstens bok ge en alternativ bild av utvecklingen. Hans ''fakta'' (citat etc) är alltför färgade av hans tes för att göra detta möjligt.32

Winbergs omdöme är förstås förödande både för Tingstens bok och för snart sagt hela hans vetenskapliga produktion då det sätter grundvalarna för den tingstenska metodologin i gungning. Följande ord är värda at begrunda: ''Hans framställning utmärks av metodologisk opportunism […], där metoden anpassas allt efter vad han vill bevisa.''33 Det är tydligt för Winberg att vi bör ''ställa samma krav på precision på Tingstens arbete som man vanligen gör på vetenskapliga undersökningar.'' Han avslutar med att i princip avfärda Tingstens bok som fullständigt betydelselös vad gäller socialdemokratins verkliga idéutveckling under perioden, och säger att en fortsatt diskussion:

måste dels bygga på en grundligare idéhistorisk kunskap än vad Tingsten besatt, dells frångå hans ensidiga idéanalytiska metod, och ställa samman idéutvecklingen med t ex den organisatoriska och allmänpolitiska utvecklingen.34

Har Petersson tagit intryck av detta? Nej då, inte alls. Trots att Winberg intellektuellt förintat Tingstens tvåbandsverk så förblir Peterssons omdöme det samma som Hedenius, och i det sammanfattande kapitlet skriver han följande: ''De två volymerna om den svenska socialdemokratins idéutveckling är inte bara det bästa som vetenskapsmannen Herbert Tingsten skrev, det måste också räknas till det allra yppersta inom svensk statskunskap någonsin.''35 Man kan tro att det är menat som ett pekoral. Petersson spar sannerligen inte på krutet här. Tingstens magnum opus har enligt Petersson alltså aldrig överträffats av den statsvetenskapliga forskningen sedan dess. Frågan är om det ens är möjligt att göra i Peterssons ögon? På den sista punkten tiger Petersson, men den lärjungslika tonen i boken implicerar verkligen att det kommer att bli mycket svårt för en svensk statsvetare att nå Tingstens höjd. Låt oss tänka lite på detta. Winbergs kritik måste ju tas på allvar. Den är väl underbyggd och kan inte ignoreras på det sätt som Petersson valt att göra. Peterssons förhållande till Winbergs artikel är inte oseriös. Varför undanhåller Petersson Winbergs riktiga omdöme för sina läsare? Är han rädd att de då skall komma att se på Tingsten på ett något mindre helgonlikt vis? Kanske är det just det som är skälet. Kanske finns ingen tanke bakom det alls, utan det är helt enkelt en omedveten produkt av Peterssons idoldyrkan? Även en med Tingsten samtida recensist, historikern Per Nyström, tog upp de källkritiska problemen. Peterssons reaktion är den vanliga: ''Tingsten tillbakavisade också den källkritiska invändningen.'' Tingsten får naturligtvis sista ordet och redogör för sin grumliga metod som gick ut på att söka skilja mellan mer eller mindre auktoritativa uttryck för partiets dominerande ideologiska uppfattning.36 Vad som än ligger bakom detta uppgivande av det kritiska förhållningssättet till studieobjektet måste vi som läsare konstatera att Peterssons bok ur ett vetenskapligt perspektiv är mindre lyckad.

Peterssons ovilja att ta till sig av Winbergs kritik får dock sägas vara typisk för hur han hanterar kritik levererad mot Tingsten. Även vid några andra tillfällen redovisar han kritik som riktats mot Tingstens idékritiska metod. Det gäller bl.a. debatten mellan Tingsten och Gunnar Heckscher, en annan välkänd statsvetare.37 Han har även med statsvetaren Ludvig Beckmans yttrande, vilket anknyter till det som Winberg också anmärkt, om att ''Idékritiken ter sig inte längre lika attraktiv […] eftersom den förutsätter en förnuftstro som inte längre framstår som lika självklar.''38 Men Petersson tycks inte ta intryck av denna kritik alls. Tingstens helgongloria förblir intakt boken igenom, och ett exempel på detta är ju hans kosekventa hyllning av både Socialdemokratiens idéutveckling och Tingstens vetenskapliga arbete i allmänhet. Möjligen skall vi inte förvånas då han ju, som vi redan sett inledningsvis, deklarerat att hans uttryckliga syfte med boken varit att låta Tingsten tala i egen sak.

Till och med när Peterssons tycks ifrågasätta Tingstens tänkande så visar det sig att det i själva verket inte alls är det han gör. I kapitlet ''Demokrati'' ställer Petersson plötsligt frågan om det inte smugit sig in en självmotsägelse i Tingstens argumentation angående den roll som ideologiska skillnader och opposition spelar i demokratier. Å ena sidan, skriver Petersson, hade Tingsten hävdat att dessa fenomen hotade demokratin genom att leda till alltför stark osämja; å andra sidan hävdade han annorstädes (ex. i sin argumentation kring ideologiernas död) att enigheten i demokratierna var för stor. ''Här måste man stanna upp och fråga om Tingsten verkligen är konsistent'', skriver Petersson. Och det verkar ju rimligt att ställa just den frågan. Men vad är Peterssons svar? Har han identifierat en lucka i Tingstens vetenskapliga pansar? Nej, naturligtvis inte. ''De två bilderna kan båda vara riktiga'', lugnar Petersson både sig själv och eventuella andra tingstenbeundrare.39

Det är också intressant att notera att Petersson själv står för en kraftig självmotsägelse i detta avsnitt. Han skriver nämligen att det ''vore här enkelt att använda polemikern Tingstens metod på honom själv, att spetsa till självmotsägelserna och krydda med några sarkastiska kommentarer.''40 Och varför skall vi då inte göra det? Jo, därför att ''vetenskapsmannen Tingstens metod är inte densamma som debattören Tingstens metod.''41 Men detta stämmer ju inte alls överens med den beskrivning av Tingstens ''egenhändigt'' ihopsnickrade idékritiska metod, som enligt Petersson var ett så viktigt bidrag till svensk statsvetenskap, vilken ju bestod av just detta. Påståendet att Tingsten inte använde denna metod i sin vetenskapliga verksamhet är helt enkelt inte sann. Det motbevisas av hans egen bok i vilken man finner åtskilliga exempel på Tingstens sarkasmen i vetenskapliga sammanhang – och konstigt vore väl annars då ju boken handlar om vetenskapsmannen Tingsten!

Tingsten och den utrikespolitiska debatten under mellankrigstiden

Christer Winberg är alltså långt ifrån den enda som kritiserat Tingstens metodologi i dennes ''vetenskapliga'' undersökningar. En annan som gjort det är historikern Klas Åmark – även om Åmark är något snällare än Winberg. I avhandlingen Makt eller moral? från 1973 kritiserar Åmark det sätt på vilket Tingsten i boken Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen från 1964 antar att ideologiska skillnader med nödvändighet måste leda till olika ställningstaganden i konkreta politiska frågor. På ett liknande stelbent, ohistoriskt, ovetenskapligt och verklighetsfrånvänt sätt som i den bok som behandlats ovan så hävdar Tingsten att ser man inga skillnader i ställningstagande så finns heller inga ideologiska skillnader och ideologier har därmed inte spelat någon roll för partiernas ställningstaganden i dessa frågor.42 Alltså visade det sig, skriver Petersson, att Tingsten kunde slå fast att ideologierna även på detta område var döende.43 Åmark skriver å andra sidan följande om den tingstenska metoden:

Tingstens metodiska grepp att indela debattörerna efter ståndpunkter, utan att definiera detta begrepp, och hans underförstådda premiss att olika ideologier bör leda till motsatta ståndpunkter har alltså bestämt hans tolkning av resultaten på det analytiska planet.44

Vad är Peterssons syn på Åmarks kritik och de slutsatser som dras i dennes avhandling? Det får vi aldrig veta, ty Petersson har inte med Åmarks bok. Man får väl hoppas att han inte vet om att den finns eftersom det vore den enda någorlunda acceptabla förklaringen till att han inte hänvisar till den i det mycket korta kapitlet om Tingstens bok om utrikesdebatten mellan krigen kallat just ''Utrikespolitik''.45 Om han å andra sidan känner till den och inte använder den så är detta mycket, mycket problematiskt och blottar ytterligare en enorm svaghet i boken. Inte ett kritiskt ord yttras mot Tingsten, med undantag för de som Tingsten själv fällde i sin bok, vilket skall tjäna till att visa för läsaren hur väl införstådd Tingsten var med sina egna metodologiska brister. Alltså får Tingsten ursäkta det faktum att en noggrann genomgång av pressmaterialet under mer än 20 år inte varit möjlig, och att den godtyckliga urvalsmetoden som Tingsten valt att använda ''underlättar förvanskning'', med att läsaren endast kunde få '''min försäkran om att omsorg nedlagts på att omöjliggöra dylika felbedömningar.'''46 För Petersson är detta inte alls något att ens kommentera kritiskt. Boken ''utgjorde något nytt i svensk statsvetenskap'', skriver Petersson istället beundrande, och tillägger att Tingsten egenhändigt skapade idékritiska metod ''visade sig användbar inte bara på de stora politiska ideologierna utan också på ett lands dagsdebatt inom ett politiskt sakområde.''47 Dessa insmickrande ord kan vi ställa mot Åmark som slog fast i avhandlings avslutande del att hans val av metod varit effektivare än Tingstens för att den senare utgått från tidningarnas ställningstaganden i olika frågor medan Åmark utgått från motiveringarna bakom dessa. Och som Åmark naturligtvis påpekar så är det ''i motiveringarna som det väsentliga innehållet i idéerna är att söka.''48 I sin undersökning kunde Åmark också visa att Tingsten vid flera tillfällen påstått att en viss uppfattning var allmänt omfattade i den offentliga debatten, medan det i själva verket var så att dessa uppfattning var knutna till specifika grupperingar.49 Tingstens resultat och metod ifrågasätts alltså tydligt av Åmark.

Petersson är översvallande i sitt beröm för Tingsten och tycks helt och hållet blind för de problem som dennes metod genererade. Han skriver även i dett kapitel att en ''materialmässig svårighet'' var just att debatten förts främst i dagstidningarna. ''Han valde därför ut ett antal ledande tidningar och tidskrifter'', skriver Petersson.50 Vad som egentligen var en svårighet med detta förblir en gåta. Detta är ju något som mer än en B-uppsatsstudent i historia löser varje termin. Jo, problemet var ju Tingstens tidsmässiga avgränsning, snarare än den källmässiga. Han valde alltså att försöka överblicka en period om över 20 år, vilket alltså till och med enligt honom själv blev en omöjlighet. Det var inte mänskligt möjligt att läsa så mycket material. Varje B-uppsatshandledares råd till Tingsten hade då varit att snäva in avgränsningen till exempelvis ett antal utrikespolitiska kriser och studera dessa under en begränsad tid och/eller avgränsa antalet tidningar snävare. Det tycks inte ha fallit Tingsten in att göra, och Petersson har ju heller inga invändningar att komma med. Och valet står ju inte alls mellan en grovt bristfällig kvalitatit metod och en statistisk kvantitativ, vilken Tingsten inte ansåg vara ''varken […] praktisk eller tillförlitlig'', såsom Petersson påskiner i sin bok.51 Tingstens vetenskapliga intuition innebar alltså, att han i valet mellan två otillförlitliga metoder och en tillförlitlig metod kom att välja en av de otillförlitliga!

Petersson skriver att Tingsten i boken Demokratins problem från 1945 lyfte fram ''begreppet 'överideologi'.'' Det vill säga att statsstyrelsens form blivit gemensam ideologisk övertygelse i alla stora politiska åskådningar.52 Petersson tycks mena att Tingsten bröt ny mark här. Vi har ju även i Peterssons kritik av min forskning sett att han anser Tingsten vara källan till tanken om ideologiernas död. I boken skriver han också att Tingsten varit med och påverkat den internationella diskussionen angående detta.53 För en läsare någorlunda bekant med den marxistiska idéutvecklingen så framstår dock denna tankegång som en återupptäckt av Marx tes om en ''dominerande ideologi'', som i sin tur hämtats ur Platons dialog Republiken. Antonio Gramsci är en annan marxistisk tänkare som utnyttjat liknande begrepp, nämligen ''kulturell hegemoni'' eller ''historiskt block'', för att beskriva ett liknande fenomen, d.v.s. hur en viss ideologi kan erövra tolkningsföreträdet hos samtliga klasser eller grupperingar i samhället och få den att framstå som en icke-ideologisk sanning och bevarare av status quo. Tingsten skiljer sig inte nämnvärt från denna långvaraiga tradition. Visst finns det skillnader, men likheterna och parallellerna är mycket fler än avvikelserna och borde därför tas upp till diskussion. Peterssons okritiska återgivning av Tingstens argument låter ju misstänkt lik en adaptering av dessa idéer.54 Att då påstå att Tingsten i princip var upphovet till idén om ideologiernas död framstår som djupt okunnigt. Petersson anmärker visserligen att även om Tingsten var ''en av de första som började skriva om politikens avideologisering var den allmänna tanken inte ny.'' Han hänvisar till Max Weber som en av de som tidigt framför idén, men även Albert Camus nämns.55 Men detta förändrar ju helt klart inte Peterssons slutsatser – Tingsten är trots detta inte influerad av någon. Framför allt inte av kretsen kring CCF! Redogörelsen kring denna organisations spridning av begreppet tas upp utan att ens antyda att Tingsten kan ha inspirerats därifrån och helt utan att relatera Tingstens skrivande på ämnet till denna internationella kontext.56 Detta ger ett djupt ovetenskapligt och oseriöst intryck.

Tingsten och idékritiken

I det sammanfattande kapitlet når Peterssons kungakrönika nya komiska höjder (och sätter ut nya vetenskapliga lågvattenmärken). Här återfinns det kanske allra mest hårresande stycket som någonsin slunkit igenom en faktagranskning på något svenskt förlag. Petersson musar:

Idékritik var en metod som Tingsten själv hade utvecklat. Den grundades på den oväntade upptäckten att politiska ideologier till större delen byggde på verklighetsföreställningar, inte på värderingar. Därmed öppnades möjligheten att kritisera en politisk ideologi på samma sätt som man bedömde en vetenskaplig avhandling. Felaktiga och obevisbara påståenden, logiska motsägelser och orimligheten visade sig vara mycket vanligt förekommande […].57

Samma huvudlösa påstående finner vi kapitlet ''Idékritik''. Tingsten, skriver Petersson, ''hade utvecklat en egen metod, en idékritisk metod.''58 Ja, det är svårt att tro, men ni läste rätt. Petersson gör här i ett slag Tingsten till text- och argumenatationsanalysens fader, och den som först tillämpade logisk slutledning i kritik av idéer. Glöm Platon och de grekiska logikerna. Tingsten gjorde något som ingen tidigare gjort, nämligen kritiserade idéer! I och för sig har man nästan slutat att häpnas över den barnsliga beundran för Tingsten som uttrycks när man läst så här långt i boken, men här tappar man ändå hakan av förundran över den genuina naivitet och dilettans som genomsyrar texten.

Man undrar vad Petersson anser att Marx gjorde när han kritiserade Ludwig Feuerbach; vad Voltaire och Rousseau sysslade med under det som vi andra kallar för ''Upplysningen''; vad Luther gjorde och vad reformationen handlade om; vad karaktären Jesus gör i Nya Testamentet? Eller vad finner vi i Kants Kritik der reinen Vernuft från 1781? Vad har det blivit av tänkare och idékritiker som David Hume, John Locke, Rene Descartes eller Baruch Spinoza i Peterssons universum? Kretsar de alla runt Tingsten ett livlöst vakuum? Var finns Max Horkheimer och den berömda Frankfurtskolan i Peterssons återgivning av verkligheten? Tydligen var det inte idékritik de sysslade med i alla fall, ty det var en metod som uppfanns av Tingsten! Tingsten erkände inga läromästare och då kan inte Petersson gör det heller. Men att så flagrant bortse från allt det som föregick Tingsten på idékritikens område, och i princip utnämna honom till dess fader, som Petersson gör, är ändå svårbegripligt. Tingsten är en intellektuell gigant som måste få stå på sina egna axlar. Allt annat vore ovärdigt.

Efter detta blir man nästan förvånad över att Petersson inte hävdar att Tingsten var jungfrufödd också.

Övriga reflektioner

Även i de andra kapitlen kan man förstås hitta Tingstens huvudlösa påståenden, vilka Petersson uppenbart anser vara god vetenskap då han låter Tingstens ord stå oemotsagda. Ur Tingstens bok Japan från 1956 hämtar Petersson exempelvis följande: '''Att kvinnorna blivit legalt likställda med männen och även i praktiken är på väg till likställighet är en annan hörnsten i det nya systemet.'''59 Detta får väl anses vara så långt från sakernas tillstånd man nästan kan komma, särskilt då Japan fortfarande i dag (nästan ett halvt sekel senare) anses vara ett samhälle där den manliga dominansen är mycket stark, där kvinnornas förvärvsarbete försvårats så mycket av den väldigt dåligt utbyggda barnomsorgen att födelsetalen sjunkit drastiskt och ställt landet inför en potentiell framtida ekonomisk kris. Har Petersson några nyanserande kommentarer att ge sina läsare? Nej, naturligtvis inte.

Peterssons källhantering har vi redan sett lämnar en del övrigt att önska, men jag tänker ändå ägna denna brist ytterligare lite uppmärksamhet. Det huvudsakliga källmaterialet för Peterssons bok är ju naturligtvis Tingstens egna skrifter. Normalt skulle detta anses vara ett problem för en forskare, och det är ett pregnant sådant just i fallet med biografiskrivande. Faran att endast förmedla den bild som studieobjektet velat ge av sig själv är överhängande. Sammanlagt finns 302 noter i boken viket innebär i snitt 1,07 noter per undersökningssida. Av dessa så refererar hela 237 till Tingsten egna arbeten, och av dem hänvisar inte mindre än 41 till någon av volymerna i Tingstens fyra band stora självbiografi. I en normal vetenskaplig bok skulle naturligtvis denna sifferexercis inte säga något alls – det viktiga är ju trots allt hur författaren använder källorna – men detta är inte en normal vetenskaplig bok. Petersson har ju, som vi redan sett, tydligt deklarerat att så är fallet då han inledningsvis meddelar läsaren att han skrivit en bok där Tingsten skall få stå oemotsagd.

I sin iver att utmåla Tingsten till en föregångare på snart sagt alla områden utan några direkta föregångare eller förebilder (detta är i sig något som säger en del om Tingstens personlighet och kvalitet som vetenskapare) så är boken beströdd med uttalanden som exempelvis i kapitlet om ''Kommunism'' där Petersson skriver att Tingsten i ett arbete från 1939 ''var bland de första att att använda ordet 'totalitär' i denna betydelse'', d.v.s. om nazismens och kommunismens vilja att dominera alla aspekter i samhället och staten.60 Det kan man väl kanske påstå, men det är ju en sanning med modifikation. Det man måste göra för att komma fram till detta är ju att bortse från alla italienska fascister som använt denna term för att beteckna sin egen politiska ideologis strävanden inklusive Mussolini själv samt den fascistiske filosofen Giovanni Gentile etc. Den österrikiske intellektuelle Franz Borkenau använde termen i boken The Communist Inernational från 1938. Inte heller får vi någon utvärdering av begreppets vetenskapliga värde både för att beskriva sådana rörelser i allmänhet och fascismen i synnerhet. Henrik Arnstad har sammanfattat detta på ett gott sätt i sin bok Älskade fascism där han skriver: ''den politiserade teorin om totalitarism leder oss vilse, om vårt syfte är att förstå fascismen. Teorin om totalitarismen är effektiv politisk retorik – men dålig historievetenskap.''61 Det är ju nämligen så att man i högsta grad kan ifrågasätta metoden att okritiskt plocka upp en term som fascisterna själva använde för att beskriva dessa ideologier och deras inverkningar på de samhällen där de opererade. En kritiskt lagd forskare skulle förstås ställa frågan hur totala dessa regimer verkligen var? Hur skiljer vi propaganda från faktiska historiska omständigheter? Ingen regim är så totalitär som våra teoretiska föreställningar om den och det är där forskaren kan göra en insats, genom att studera motståndet och bristen i kontrollen. Att termen sedan kom att få kraftigt politiska konnotationer under kalla kriget borde också resa en varningsflagga hos en forskare.

Ett avslutande omdöme

Sammantaget kan således om denna bok sägas att dess brister är så stora att förlaget borde ha övervägt om det verkligen borde ha publicerat boken. Analysen är obefintlig och källkritiken lika så; boken är tydligt en hagiografi över en personlig idol (precis som Petersson förra ''biografi'' över Tingstens elev Jörgen Westerståhl) och tonen i boken får den att framstå som ett pekoral. Petersson framhäver ensidigt allt som talar till Tingstens fördel och avfärdar utan några som helst uppenbara skäl den kritik som riktats mot Tingstens metod och vetenskapliga arbeten generellt. På grund av bokens inställsamma och okritiska ton kommer den aldrig att kunna användas i något seriöst sammanhang. Dess vetenskapliga värde är och förblir alltså noll och intet.

Noter:

1. Petersson, Olof, Herbert Tingsten. Vetenskapsmannen (Stockholm: Atlantis, 2013), s. 9.

2. Ibid., ss. 321–330.

3. Ibid., s. 80–81.

4. Ibid., s. 83.

5. Ibid., s. 90.

6. Ibid., ss. 148–149.

7. Ibid., s. 92.

8. Winberg, Christer, Scandia, band 46, 1980, s. 97.

9. Ibid., s. 99.

10. Ibid.

11. Ibid.

12. Ibid.

13. Ibid., s. 100.

14. Ibid., ss. 100–101.

15. Ibid., ss. 101–102.

16. Ibid., s. 104.

17. Ibid., ss. 100, 104.

18. Ibid., s. 104.

19. Ibid., s. 105.

20. Ibid., s. 106.

21. Ibid., s. 107.

22. Ibid.

23. Ibid., s. 108.

24. Ibid.

25. Ibid., s. 109.

26. Ibid.

27. Ibid., s. 110.

28. Ibid.

29. Ibid.

30. Petersson, s. 91.

31. Winberg, s. 111.

32. Ibid.

33. Ibid.

34. Ibid., s. 112.

35. Petersson, s. 283.

36. Ibid., s. 91.

37. Ibid., ss. 109–115.

38. Ibid., s. 110.

39. Ibid., ss . 276–277.

40. Ibid., s. 276.

41. Ibid., ss. 276–277.

42. Åmark, Klas, Makt eller moral? Svensk offentlig debatt om internationell politik och svensk utrikes- och säkerhetspolitik 1938–1939 (Stockholm: avhandling vid Stockholms universitet, 1973), ss. 8–13.

43. Petersson, s. 249.

44. Åmark, s. 12.

45. Petersson, ss. 245–250.

46. Ibid., s. 248.

47. Ibid.,s. 246 .

48. Åmark, s. 287.

49. Ibid., s. 286.

50. Petersson, s. 246.

51. Ibid., s. 247.

52. Ibid., s. 128.

53. Ibid., s. 127.

54. Ibid., ss. 127–130.

55. Ibid., ss. 131, 133.

56. Ibid., ss. 134–136.

57. Ibid., s. 282–283.

58. Ibid., s. 107.

59. Ibid., s. 157.

60. Ibid.,ss. 104–105 .

61. Arnstad, Henrik, Älskade fascism. De svartbruna rörelsernas ideologi och historia (Stockholm: Norstedts, 2013), s. 30.