Hem

Tingstendebatten

 

© Mikael Nilsson 2013

 

Tingsten & Congress for Cultural Freedom

 

* En kortare version av denna text har tidigare publicerats i tidningen Respons i maj 2013.

 

Jag heter Mikael Nilsson och är historiker vid Stockholms universitet. Min forskning kring Herbert Tingstens samröre med den CIA-finansierade, och CIA-ledda organisationen Congress for Cultural Freedom (CCF) vållade stor uppståndelse och upprördhet i vissa läger under våren 2013.1 Delar av min forskning rörande detta redovisades i P3-dokumentärs program ’‘CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige’’ den 31 mars det året. Vissa försvarare av den officiella Tingstenbilden reagerade starkt negativt på att denna liberala ikon utsattes för kritisk historisk forskning. Tongångarna gick höga i media och inte sällan ackompanjerades kritiken av osaklighet och dåligt underbyggda argument. Frågan, som ju i grunden är av vetenskaplig art, politiserades dessutom kraftigt i pressen och annorstädes. Denna webbsida är tänkt att fungera som en kanal för en kompletterande, och enligt mig själv en mer rättvisande bild, av den debatt och den kritik som blossade upp samt av den forskning som låg till grund för hela kontroversen.

 

Hur allting började

Min främsta kritiker är ingen mindre än statsvetaren Olof Petersson. I en lång fotnot i boken Herbert Tingsten, vetenskapsmannen (Stockholm: Atlantis, 2013), ss. 300–306) kritiserar han en artikel som jag publicerat i en internationell historisk peer-review-tidskrift. På ett sätt är naturligtvis Peterssons intresse för min forskning en stor ära. Det är ju inte var dag som en framstående statsvetare detaljgranskar en forskningsartikel som man skrivit (och som dessutom redan genomgått peer-review)! Och med tanke på den stora möda och tid som Petersson lade ned på att försöka vederlägga mina slutsatser och resultat så är det magra resultatet en verklig komplimang för min forsknings vederhäftighet. Måhända var det också därför som Petersson tvingades till att representera mina resultat på ett något tvivelaktigt sätt. Det händelseförlopp som ledde till att jag konfronterades med Peterssons uppgifter i Studio Ett den 1 mars 2013 såg ut som följer. Jag skulle vara med i programmet och diskutera radiodokumentären ''CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige'' som P3-dokumentär producerat och som skulle sändas redan söndagen den 3 mars. Ett sms från en medarbetare på Studio Ett lät mig veta ’’att Olof Petersson är med i programmet. Han har en del invändningar mot uppgifterna i din bok. Olof P anser bl.a. att Tingsten inte vetat att CCF betalades av CIA.’’ Min reaktion var att detta kunde bli en spännande diskussion och tänkte inte mer på detta. Jag var på sportlov i Sälen och skulle delta i programmet via telefon. 45 minuter innan sändning får jag så ett e-mail med Peterssons text. I direktsändning några minuter senare får jag frågan hur jag ställer mig till detta. Utan at ha haft möjlighet att kontrollera Peterssons påståenden, eller ens min egen artikel, kan jag bara svara att det verkar som om Petersson hittat en del felaktigheter, men att detta inte är av den arten att det påverkar slutsatserna nämnvärt. Petersson hinner sedan nämna både att det är bland det sämsta forskningsresultat han sett och att han inte visste om det var forskningsfusk eller ej.

 

Den efterföljande debatten

Det är först när jag kommer hem från Sälen en dag tidigare än planerat som jag kan börja kolla Peterssons uppgifter. Resultatet finns att läsa nedan. Saken får sedan ett eget liv. I lördagens DN fanns en TT-intervju med Petersson där han tillbakavisar mina uppgifter. I artikel sägs bl.a. att Tingsten inte var medlem i CCF:s Internationella sekretariat, men förtiger att han blev medlem i dess Internationella kommitté. SR drar nu tillbaka dokumentären för att göra kompletterande intervjuer med mig och Petersson, men Petersson vägrar att ställa upp med hänvisning till att hans bok inte är klar. Istället tar ledarskribenterna vid. Upsala Nya Tidning2, Expressen3, Dagens Nyheter4 och Sydsvenskan5 har artiklar där skribenter går hårt åt min forskning och min person. Gemensamt för alla dessa kritiker är att de inte har läst min forskningsartikel. I samtliga fall erbjöds jag heller inte möjlighet till genmäle på den ytterst personliga kritiken i samband med publikation. I ’’Spelregler för press, radio och TV’’ på Journalistförbundets hemsida kan man under punkt 13 läsa: ’’Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.’’6 Dessa tidningar bröt således klart mot sin egen yrkeskodex.

 

DN:s chefredaktör Peter Wolodarski går längst av alla sin första söndagskrönika den 10 mars. Han nöjer sig inte med att såga något han inte läst. Han citerar även ur Peterssons text och väljer det stycke som innehåller de absolut mest grövsta orden där jag i princip sägs vara en förfalskare och propagandist. Expressen och Sydsvenskan låter mig åtminstone få in ett genmäle, men alltså först sedan jag själv begärt det.7 Det gör däremot inte DN. Detta trots att Wolodarski har utgjutit sig över journalistikens värden i samma artikel; hur tidningen går i Tingstens liberala anda; hur journalistiken liksom vetenskapen söker sanningen, prövar teorier och hör motargument. Men inget genmäle i den tidningen alltså.

 

Att dessa journalister inte tvekar att ta heder och ära av forskare vars arbeten de aldrig läst är häpnadsväckande. Det tycks bryta klart mot ännu en pressetisk regel, nämligen punkt 2 i ’’Spelregler för press, radio och TV’’ som lyder: ’’Var kritisk mot nyhetskällorna. Kontrollera sakuppgifter så noggrant som omständigheterna medger, även om de tidigare har publicerats. Ge läsaren/mottagaren möjlighet att skilja mellan faktaredovisning och kommentarer.’’8 Det är uppenbart att varken Wolodarski eller någon annan följt denna riktlinje för god publicistisk sed.

 

Peterssons kritik och en granskning av denna

Peterssons kritik mot mig (han kallar mig förresten “militärhistoriker” vilket är helt felaktigt då jag är fil. dr i teknikhistoria) har gått ut på att jag skall ha ’’försökt att ta författarheder och forskarära av Herbert Tingsten.’’ Han menar att en kontroll av källmaterialet ger vid handen att det är jag som ’’framstår som förfalskaren och propagandisten.’’ Detta är hårda ord, mycket hårda ord faktiskt, och detta helt utan att jag överhuvudtaget berört Petersson och dennes forskning. Det implicerar också att jag skulle ha anklagat Tingsten för att vara en förfalskare, vilket jag naturligtvis aldrig gjort och det kan varje människa som läser min artikel se. Propagandist var han naturligtvis på så vis att han förmedlade en ideologisk agenda avsedd att förändra människors handlingar och tankemönster (en vedertagen vetenskaplig definition av propaganda) – men jag lägger inte något nedsättande i denna beteckning, vilket däremot Petersson gör.9 Tingsten använde dessutom detta ord om sin egen verksamhet, vilket får Peterssons kritik att framstå som än märkligare. Exempelvis använde han ibland ordet ''isolationism'' istället för termen ''neutralitet'' när han talade om den svenska säkerhetspolitiken; detta ord, sade han, var ''mitt propagandaord'' (Tingsten, Herbert, Mitt liv. Tidningen 1946–52 (Stockholm: Norstedts, 1963), ss. 188–189).

 

Peterssons kritik kan delas upp i 6 punkter:

 

1. Jag har fel då jag påstår att Tingsten deltog i CCF:s konferenser 1955 och 1960.

 

2. Jag har fel då jag påstår att Tingsten hade en närmare relation till CCF än vad som tidigare varit känt. Faktum är att Petersson har varit mycket emfatisk på den här punkten.

 

3. Jag har fel när jag hävdar att Tingsten inte talat om sin relation till CCF och att Tingsten inte erkände CCF-kretsens influens på hans publiceringar på temat ’’ideologiernas död’’.

 

4. Han menar att jag framställer Tingstens inlägg på en CCF-konferens i Bryssel 1950 på ett felaktigt sätt.

 

5. Han gör ett stort nummer av att jag förväxlat Tingstens medlemskap i CCF:s International Committee med dess International Secretariat.

 

6. Han påstår att jag har fel när jag säger att det är rimligt att anta att Tingsten kände till CIA-kopplingen därför att detta var känt mycket tidigt för de ledande personligheterna inom CCF.

 

Jag skall gå igenom dessa punkter nedan i tur och ordning. Men först vill jag göra läsaren uppmärksam på proportionen mellan Peterssons invändningar och mina belägg i min artikel. Jag har sammanlagt 135 noter i artikeln som innehåller hänvisningar till 85 primärkällor. Peterssons invändningar gäller två sekundärkällor (en som innehöll felaktig information [punkt 1] och en som han påstår att jag feltolkat [punkt 6]) samt två primärkällor (det gäller punkt 4 och punkt 5; punkt 2 och 3 gäller ju inte specifika källor, utan snarare mina slutsatser byggda på allt material). På denna grund vill alltså Petersson hävda att hela min artikel är bankrutt. Det är förstås fullständigt orimligt.

 

Punkt 1:

Vad gäller denna punkt så har Petersson både rätt och fel. Han har rätt i att jag gjort ett misstag, d.v.s. Tingsten deltog faktiskt inte i Milano 1955 och Berlin 1960. Men omständigheterna kring detta är inte alls sådana som Petersson framställer dem. Dels så är det ju så att den tidigare litteraturen som jag stödjer mig på också gjort samma misstag som jag vad gäller Milano. Åtminstone fyra andra forskare har begått detta misstag.10 Men, och detta är långt viktigare, Petersson har själv missat anledningen till att Tingsten inte åkte till Milano. Ty hans framställning tycks säga att Tingsten inte åkte därför att han inte ville eller därför att han inte hade något samröre med CCF efter 1950 såsom han säger i sina memoarer. Han skriver: ’’Herbert Tingsten fick förvisso en inbjudan till konferensen i Milano men han åkte inte.’’ (ss. 1–2).

 

I själva verket hade Tingsten accepterat inbjudan till Milano och därmed förbundit sig att deltaga.11 Detta döljer Petersson. Sedan fick dock Tingsten förhinder och kunde inte komma till det viktiga datumet 18 september utan tycks istället ha föreslagit till CCF:s generalsekreterare Nicolas Nabokov att han skulle komma till Milano den 20:e. Varför var då detta datum så viktigt? Jo, den 18:e skulle CCF:s nybildade Generalförsamling (General Assembly) sammanträda och det var faktiskt så att Tingsten accepterat ett erbjudande från CCF om att bli medlem i denna församling! Men eftersom mötet skulle vara endast en dag så menade Nabokov att då behövde Tingsten inte komma till Milano alls. Istället skulle man skicka resultatet av mötet till Tingsten per post och efterfrågade istället bara Tingstens åsikter kring Generalförsamlingens nyantagna statuter.12 Tingsten deltog dock i diskussionerna tillsammans med den svenska kommittén angående vilka svenskar som skulle bjudas in till konferensen.13

 

Detta förändrar helt Peterssons bild av sakernas tillstånd och styrker faktiskt mina slutsatser än mer, d.v.s. att Tingsten hade ett mycket tätare samarbete och relation med CCF än vad vi tidigare visste! Inte nog med att Tingsten var medlem i den Internationella Kommittén från 1950, han var alltså även medlem i CCF:s Generalförsamling från 1955! Peterssons bild av Tingstens samröre med CCF är alltså helt felaktig.

 

Gällande konferensen i Berlin 1960 så framgår det alltså av dokumenten att Tingsten accepterat deltagande även på denna konferens, men att han av okänd anledning var tvungen att ställa in relativt kort tid innan den gick av stapeln.14 Detta var en miss av mig visserligen, men ingenting som påverkar artikelns övergripande slutsatser.

 

Punkt 2:

Det Petersson måste göra för att kunna komma till denna slutsats är att totalt ignorera alla utom några få av de 85 primärkällor som jag hänvisar till i artikeln som styrker min argumentation och koncentrera sig på det fåtal punkter då han tycker sig kunna belägga vissa felaktigheter. Det gör han också. Faktum är att hans text aldrig ens nämner att det finns dokument i min artikel som stödjer min argumentation. Om Petersson hade läst Pierre Grémions bok Intelligence de l'anticommunisme. Le Congrès pour la liberté de la Culture à Paris 1950–1975 så hade han dessutom vetat att Tingsten på mötet i Bryssel 1950 redogjorde för hur han använt DN som kanal för att sprida CCF:s budskap (s. 58)! Petersson hänvisar faktiskt till Grémion på s. 299 i sin bok, men han kan knappast ha läst vad som står i den. Detta sätt att inkludera referenser till verk man aldrig läst är inte särskilt god vetenskap. Petersson gör det dessutom på fler ställen. I litteraturförteckningen finns historieprofessorn Christer Winbergs mycket kritiska artikel gentemot Tingstens bok Socialdemokratiens idéutveckling, som publicerades i tidskriften Scandia 1980, med (se s. 337). Men någon hänvisning till denna saknas helt i boken – inte ens i kapitlet om Tingstens bok tar Petersson upp den. Petersson har alltså bara tagit med den i litteraturlistan för syns skull; förmodligen i fall någon kollar vilken litteratur han ''använt'' sig av men inte orkar kolla alla slutnoter.

 

Punkt 3:

Eftersom jag kan belägga att Tingsten löpande under hela 1950-talet och även tidigt 1960-tal haft kontakt med CCF och Svenska kommittén och trots det inte nämnt detta i sina memoarer eller någon annanstans så hävdar jag att mitt påstående, att Tingsten valde att hålla dessa kontakter undan offentligheten, håller utan några som helst problem.

 

Exempelvis deltog Tingsten aktivt i bildandet av den svenska kommittén. François Bondy från CCF i Paris skrev i november 1951 till Tingsten med en önskan att denne skulle träffa CCF:s kontaktman László Hámóri och ge sin synpunkt på lämpligheten i bildandet av en svensk avdelning av CCF och om detta skulle ha Tingstens välsignelse. Så snart Bondy hört från Hámóri att Tingsten var intresserad av detta projekt skulle man skicka en man från Paris för ytterligare diskussioner.15 Redan en månad senare hade Tingsten träffat Hámóri och Tingsten hade visat sig beredd att samarbeta med CCF kring detta projekt.16 Vid denna tid omtalas Tingsten som en av CCF:s ’’main contacts’’ i Skandinavien tillsammans med Haakon Lie och Ture Nerman.17 Inget av detta var känt tidigare och Tingsten har aldrig påtalat detta i något sammanhang. Petersson väljer att dölja även denna dokumentation för sina läsare. Den danska historikern Ingeborg Philipsen har dessutom i uppsatsen ''Selskabet for frihed og kultur 1950–60: Arne Sejr og dansk kulturliv under den kolde krig'' från 2001 visat att Tingsten ställde upp och höll ett föredrag för studentföreningen vid Köpenhamns universitet i september 1952 på inbjudan av vad som sedan i januari 1953 officiellt blev den danska avdelningen av CCF, Selskabet for Frihed og Kultur. Temat för Tingstens föredrag, som uppmärksammades i flera danska tidningar, var ''Nationalism och internationalism'' (ss. 60–61).

 

Petersson anser att jag, genom att argumentera för en koppling mellan Tingstens publicering på temat ’’ideologiernas död’’ och hans samröre med CCF, försöker framställa Tingsten ’’som en simpel plagiatör’’. Detta gör jag inte alls. Tvärtom så påpekar jag på flera ställen i artikeln att Tingsten varit inne på dessa idéer långt tidigare och att han till och med inspirerat andra som sedan lanserade samma idéer. Vad jag gör är dock att jag visar på att det finns tidsmässiga och personliga kopplingar mellan CCF och Tingsten gällande tesen om ’’ideologiernas död’’ som vi rimligen inte kan bortse ifrån. Tingstens propagerande för denna idé måste tolkas och förstås i sitt internationella sammanhang, menar jag. Denna tes torgfördes ju av CCF samtidigt och blev till en av den tidens mest diskuterade och inflytelserika idéer; samtliga intellektuella som propagerade idén var medlemmar i CCF (inklusive Tingsten). CIA inympade inte idén i dessa intellektuella men CCF-nätverket kom att fungera som en katalysator som dels sammanförde dessa intellektuella, dels gav dem ett viktigt forum för diskussioner samt rikligt med likvida medel för att sprida tesen. Det är rimligt att påstå att utan CCF hade ’’ideologiernas död’’ aldrig blivit en sådan vida spridd ideologi i det intellektuella kalla kriget, ty dessa intellektuella hade knappast på egen hand publicerat på temat på det sätt som de nu gjorde. Att bortse från detta, särskilt den internationella kontexten, när vi utvärderar Tingstens opinionsbildande verksamhet vore inte bara djupt ohistoriskt utan även ett uttryck för allvarligt bristande analytisk förmåga.

 

Detta resonemang stöds även av andra svenska forskare,18 och är inte det minsta kontroversiellt internationellt där forskningen sedan länge utrett hur denna idé spreds av CCF.19

 

Petersson säger att om det är någon som kan göra anspråk på originalitet gällande denna idé så är det Tingsten. Petersson tycks alltså mena att Tingsten inte hämtade några influenser alls från kretsen kring CCF. Sammanfallandet i tid är enbart en slump. Men ingen människa utvecklas i ett intellektuellt vakuum – inte ens Tingsten. Alla vetenskapsmän påverkas av sin samtid och de nätverk de ingår i. Och eftersom vi vet att Tingsten hade kontakt med personer ur CCF och att han var medlem i dess Internationella kommitté under denna tid blir frågan på vilket sätt, snarare än om, Tingsten påverkades av dessa kontakter i sin intellektuella verksamhet? Ska vi tro Petersson så fick Tingsten ’’ideologiernas död’’-tesen ur tomma intet. Att detta faller på sin egen orimlighet, speciellt när vi är medvetna om att CCF lanserar samma ideologiska idé samtidigt, det är tydligt. Petersson implicerar också att Tingsten var först med idén. Så var ju dock inte alls fallet. Historikern Rolf Torstendahl har t.ex. visat att det fanns de som långt före Tingsten tolkat den politiska idéutvecklingen på detta sätt.20 Peterssons enda utväg blir då att hävda att påverkan gick endast i ena riktningen, d.v.s. att Tingsten kanske influerade CCF men inte tvärtom. Jag hävdar dock att det är rimligare att anta att påverkan gick i båda riktningarna, precis såsom källmaterialet (och Tingsten själv) antyder. Så här skrev jag:

These intellectuals all inspired each other and if the striking similarity between their ideas was coincidental in the early 1950s it became less and less so as time progressed and the CCF became the main forum for discussions and intellectual exchange on this theme.21

Petersson protesterar mot att jag skrev att Tingsten inte erkänt ’’that there were other intellectuals in the world that were considering the same thesis as he was.’’22 Mina ’’anklagelser är lika oerhörda som falska’’, skriver han, och påpekar att Tingsten redan i inledningen i sin bok Från idéer till idyll hänvisar till andra forskare. Detta har jag dock aldrig försökt dölja, ty jag redovisar detta öppet i min artikel.23 Att det blir så besvärligt för Petersson beror på att han helt enkelt inte har förstått hur han skall läsa detta citat i sitt sammanhang. Min poäng är att Tingsten endast nämnde de andra som förfäktade tesen som exempel på sådana som följt i hans fotspår – ergo inte såsom oberoende förfäktare och ännu mindre som inspirationer för honom själv. Jag bygger detta resonemang till stor del på Tingstens egna ord i hans memoarer där han faktiskt säger att så vitt han kunde förstå så var hans perspektiv relativt nytt, vilket är ungefär det samma som det som står i förordet till Från idéer till idyll:

Vid ungefär samma tid och senare har utjämningen inom den lyckosamma demokratien, delvis i anslutning till min i ’Political Quarterly’ 1955 givna framställning ’’Stability and vitality in Swedish democracy’, tagits upp av åtskilliga politiska forskare, särskilt i England och Amerika. Någon mera utförlig och systematisk analys av problemet har emellertid såvitt jag vet inte givits.24

Detta är ju inte ett erkännande att det fanns de som hade samma idéer oberoende av honom. Jag anser således att jag gett en rättvisande bild av Tingsten även i detta fall och redovisar öppet alla kända fakta i min artikel. Petersson gör också ett nummer av att Tingsten relaterar till Milanokonferensen i sin bok Från idéer till idyll, och antyder med detta att jag skulle ha undanhållit det på något sätt. Även denna invändning faller eftersom jag tar upp precis just detta i min artikel.25

 

Slutligen kan dock sägas att min huvudsakliga poäng inte har varit att innehållet i Tingstens idé inspirerats av CCF utan att tidpunkten för hans publicering på ämnet var det.

 

Punkt 4:

Petersson framhåller en enda mening där Tingsten sade att ’’The organization cannot be the great defender of democracy of the world’’ och genom att lägga detta sist i sin redogörelse ger han intrycket av att Tingsten avslutade sitt inlägg i plenumdebatten på detta sätt. Så var dock inte alls fallet. Tvärtom inledde detta hans anförande och inlägget utvecklades sedan i mycket mer konstruktiv riktning med tips på hur organisationen borde arbeta för att bli effektiv. Fler än Tingsten hade f.ö. samma synpunkter, bl.a. CIA-mannen Irving Brown, vilket framgår av mötesprotokollet.26 Jag tycker Tingstens konstruktiva kommentarer är viktigare för att ge en rättvis bild av vad han sade och det är därför som jag framhöll detta eftersom det kontrasterar mot hans egen redovisning i memoarerna. Jag undanhåller dock inte alls att han var skeptisk till CCF:s förmåga att förändra världen i min artikel. Därför skrev jag att Tingstens version av saker och ting i sina memoarer var ’’somewhat distorted’’,27 och inte att den var exempelvis ’’totally distorted’’.

 

Jag har alltså återigen inte undanhållit någon information alls, vilket Petersson tycks vilja påskina. Petersson skriver att jag refererat ett av Tingstens anföranden vid konferensen. I själva verket redogör jag för båda hans inlägg, men eftersom det andra var en bekräftelse av det första och inte är alls lika utförligt nedtecknat i dokumenten så finns ju ingen anledning att ’’referera’’ ur detta. Slutsatsen att Tingsten i sina memoarer kanske framställde sig som mer kritisk än han verkligen var står alltså fast.

 

Ironiskt nog motsäger också denna punkt Peterssons påstående att jag inte presenterar något nytt som inte tidigare varit känt (och som bemötts under Punkt 2). Vad Tingsten sade i Bryssel var ju faktiskt inte känt innan jag skrev om det i min artikel.

 

Punkt 5:

Petersson har rätt i att jag blandat ihop CCF:s Internationella sekretariat med dess Internationella Kommitté. Det framgår dock tydligt i artikeln att jag trodde att terminologin var flytande inom CCF.28 Men det som är viktigt är ju egentligen inte denna detalj i sammanhanget utan betydelsen av detta misstag. Har Petersson visat att denna sammanblandning av termer resulterat i att slutsatserna som jag drar i artikeln är felaktiga eller orimliga? Svaret är förstås ett entydigt nej.

 

Punkt 6:

Detta är kanske den allra mest uppseendeväckande delen i Peterssons kritik. Han påstår alltså att den bok jag stödjer mig på (Frances Stonor Saunders, The Cultural Cold War) inte alls säger att CIA:s inblandning var känd redan i början av 50-talet av dem som stod CCF närmast utan att detta kom att uppenbaras för en del först 1964, och för den stora majoriteten långt senare. Mitt antagande att Tingsten rimligen kände till detta med tanke på sina kontakter faller då på sin egen orimlighet, anser Petersson. Håller då denna punkt för granskning? Svaret är åter igen ett klart nej. Så här skriver Petersson:

Den källa som Nilsson hänvisar till, en bok av Frances Stoner [sic] Saunders, uppger i själva verket att de innersta kretsarna i CCF började ana CIA-anknytningen först under 1964 och att rykten började komma i allmänt svang under 1966. Det är orimligt att anklaga Tingsten för att dessförinnan ha känt till CIA-kopplingen. Nilsson har därför ingen som helst grund för sin antydan att Tingsten skulle vara något slags bulvan eller agent för CIA. (s. 6)

För det första har jag har aldrig sagt att Tingsten var en ’’bulvan’’ för CIA (vad nu det skulle betyda i sammanhanget?) eller än mindre en CIA ’’agent’’. Vart Petersson fått detta ifrån är sannerligen en gåta. För det andra har jag aldrig ’’anklagat’’ Tingsten för något. Även om Tingsten kände till hela sanningen redan från 1950 så ingår ingen ’’anklagelse’’ mot honom i min artikel – även det står helt klart för var människa som läser den förutsättningslöst. Den negativa associationen är helt och hållet Peterssons egen.

 

Men nu till Peterssons återgivning av Saunders bok. I min artikel hänvisar jag till sammanlagt fyra sidor angående denna sak, nämligen sidorna 378–9 samt 394–5.29 På en av dessa sidor återfinns faktiskt årtalet 1964, nämligen när Saunders redogör för när CCF-tidskriften Encounters chefredaktör Stephen Spender fick kännedom om CIA:s inblandning. Men det står genast helt klart att Petersson här har kommit fullständigt snett:

’I think Nabokov diddled Stephen from the very beginning,’ Natasha Spender later said. Certainly, Spender had been aware of the rumours from 1964, and before, as Wollheim’s account shows. [min kursivering.]30

Eftersom årtalet 1964 bara förekommer här så måste det vara detta stycke som Petersson bygger sin kritik på. Observera att detta gäller endast Stephen Spender, samt att Petersson undanhåller det mycket viktiga ’’and before’’ som följer på årtalet 1964. Petersson går helt okritiskt på vad Spenders fru har sagt om hans vetskap. Detta visar dock att även Spender var medveten om dessa rykten innan 1964 även om vi inte får veta exakt när han hörde dem första gången. Men den viktiga punkten här är: källan säger inte det som Petersson säger att den gör! Tyvärr fortsätter det på det här viset, ty på sidorna 394–5 står att läsa:

[I]t was simply inadequate to say that Josselson [CIA:s huvudansvarige i CCF i Paris, m.a.] had accepted CIA aid ’without the knowledge of any of his colleagues’. ’I can tell you that several of the most important Congress people knew the truth because their governments had told them,’ [John] Hunt [en annan CIA-man i Paris, m.a.] later revealed. ’’[Raymond] Aron was told. Malraux obviously knew. And so did Muggeridge and Warburg, who were told by MI6 after the two agencies reached an agreement regarding Encounter. ’Who didn’t know, I’d like to know? It was a pretty open secret,’ said Lawrence de Neufville. The list of those who knew – or thought they knew – is long enough:31

Sedan följer en lång lista på personer som kände till detta och denna inkluderar många av Tingstens kontakter inom CCF och som jag redovisar i artikeln. Antingen har Petersson inte läst detta eller så förtiger han och förvanskar innehållet medvetet. Det är tack vare detta som jag kan skriva i min artikel att detta var ’’a pretty open secret from very early on’’. Detta tycks ganska rimligt i ljuset av vad Saunders skriver. Vidare står:

Not all of them were ’witting’ in the sense that they were active participants in the deception. But they all knew, and had known for some time. And if they didn’t, they were, said their critics, cultivatedly, and culpably, ignorant. ’Mike [Josselson] did try and tell some people, but they said they didn’t want to know,’ Hunt claimed. ’They knew, and they knew as much as they wanted to know, and if they knew any more, they knew they would have had to get out, so they refused to know.’ […] Hunt’s wife, Chantal, who had worked for the French Ministry of Culture and, briefly, for the Congress, was dismissive of such moral fuzziness: ’Everyone in France, in my circles at least, knew the truth about who was behind the Congress,’ she claimed. ’They all talked about it. They would say, ’’Why do you want to go and work there? It’s CIA.’’ Everyone knew except, apparently, those who worked for it. Isn’t that odd? I always thought so.’ ’Mostly they all denied knowing anything about it,’ said Diana Josselson, ’but they made crummy liars.’32

CCF:s generalsekreterare Nabokov sade vid ett tillfälle om CIA:s inblandning att ’’it was the ’talk of the town’ in many capitals of Europe, Asia, Latin America and Africa.’’33 Knappast den hemlighet som Petersson vill få oss att tro alltså. Jag visar ju också i min artikel att Edward Shils hade vetat sedan redan 1955 och att Jan Myrdal redan 1957 påstod att en av Svenska kommitténs konferenser betalats av CIA. Detta tycks antyda att rykten var i svang även i Sverige under 1950-talet.34 Detta berör inte Petersson med ett enda ord, eftersom han då måste ta ställning till hur dessa rykten kunde uppstå samt hur kretsen kring Svenska kommittén (inklusive Tingsten) kan ha reagerat på detta. Att Nerman kan ha känt till detta får man en aning om då det visar sig att pengarna från Paris initialt inte betalades ut till Svenska kommittén direkt utan till en mellanhand, CCF:s kontaktman László Hámóri i Stockholm. Detta eftersom ’’Ture Nerman and the other managers of the Swedish Committee on the staff at that time did not want to show in their books that the Committee was financed direct from Paris.’’35 Man kan alltså anta att det fanns en viss olustkänsla hos det svenska ledarskapet över källan till kommitténs finanser och möjligen berodde detta på att man visste att det var CIA som åtminstone delvis stod bakom. Den slutsatsen framstår i all fall som rimlig. Som vanligt nämns inget av detta med ett ord av Petersson. Att i detta sammanhang, som Petersson, hävda att ingen kände till CIA:s inblandning innan 1964 är helt ofattbart.

 

Som om inte detta vore nog så visar det sig att CCF hade stora problem redan i Berlin 1950 med rykten om att CCF inte alls var så självständigt som man påstod och att de enorma pengasummor som CCF:s representanter hade att röra sig med gjorde att många misstänkte att den amerikanska staten stod bakom på något sätt. Den brittiske historikern Hugh Trevor-Roper var en av dem som fattade detta redan i Berlin 1950 och den f.d. CIA-agenten Tom Braden menade långt senare att allt som behövdes för att förstå vem som stod bakom CCF var vanligt sunt förnuft.36 Samme Braden var övertygad om att till och med Spender vetat om CIA:s inblandning långt tidigare än 1964, och Lawrence de Neufville (medlem i CCF och under en period anställd av CIA) sade till Saunders att han kände personer som visste att Spender blivit informerad. Spender erkände till och med på ålderns höst att folk hade påtalat Encounters koppling till CIA för honom under många år men att han valt att inte tro på det.37

 

Mitt resonemang har även fått stöd av andra forskare. Bland annat så menar Per Wirtén att alla naturligtvis kände till att den amerikanska staten på något sätt stod bakom CCF redan från början.38

 

Tyvärr är det svårt att dra någon annan slutsats än att Petersson här gör exakt det som han anklagar mig för, d.v.s. förvanskar fakta för att stödja sin egen argumentation.

 

Belysande för Peterssons bristande vetenskapliga och intellektuella kapacitet är också när han i sin bok kritiserar mig för att jag ''uppenbarligen inte'' delar ''Tingstens ståndpunkter i kalla krigets inrikespolitiska debatter.'' Det Petersson syftar på är att jag beskrivit den grupp av vänsterintellektuella som företrädde den s.k. ''tredje ståndpunkten'' och som inte ville ta ställning för vare sig Öst eller Väst. Detta skulle vara ett tecken på ''bristande objektivitet'' från min sida ''Mikael Nilsson uttrycker sympati för den tredje ståndpunkten och avslöjar sig som politisk motståndare till Herbert Tingsten'' , skriver han (Petersson, Olof, Herbert Tingsten. Vetenskapmannen (Stockholm: Atlantis, 2013), s. 306). Att Petersson avslöjar sig som motståndare till tredje ståndpunkterna är förstås inget problem för hans objektivitet. Tredje ståndpunkterna, skriver Petersson med stöd hos Tingstens egen analys av läget, var halvkommunister och endast en täckmantel för kommunistisk propaganda (ibid., s. 99). Det hela är skrattretande, och aldrig har väl ett argument avslöjat mer om en vetenskapares egna källkritiska och metodologiska brister. Peterssons anser alltså, vilket hans bok är ett klart bevis på, att objektivitet endast kan uppnås av någon som beundrar och har samma åsikter som sitt studieobjekt. Låt oss följa den logiska slutpunkten på detta resonemang. Den som skall skriva om fascismen får alltså inte avslöja sig som motståndare till denna, ty då brister undersökningen i objektivitet? Ändå har Petersson inga invändningar mot Tingstens klart tendentiösa produktion. Den som skriver en biografi över Hitler, Stalin eller Lenin brister i objektivitet om denne uttrycker sympati med demokrati, lag och rätt och så vidare? Det finns förstås inte en historiker på denna jord som skulle gå med på Peterssons resonemang – förhoppningsvis inte många statsvetare heller.

 

Noter:

1. Kritiken gäller min artikel: ’’The editor and the CIA: Herbert Tingsten and the Congress for Cultural

Freedom: a symbiotic relationship’’ i European Review of History, Vol. 18, No. 2, April 2011, ss. 147–174. Det bör understrykas att denna artikel genomgått sedvanlig double-blind peer-review och att de saker som Petersson nu påpekar inte kommit fram, eller ansetts vara ett problem, i denna granskning.

 

2. Holmberg, Håkan, ’’Vad P3 bör veta om Tingsten’’ i Upsala Nya Tidning, 3 mars 2013, http://www.unt.se/ledare/vad-p3-bor-veta-om-tingsten-2307781.aspx. Datum för access: 2013-03-16.

 

3. Gustafsson, Lars, ’’Kalla handen’’ i Expressen, 6 mars 2013, http://www.expressen.se/kultur/kalla-handen/. Datum för access: 2013-03-16.

 

4. Wolodarski, Peter, ’’En god tidning får oss att tänka, känna och därmed handla’’ i Dagens Nyheter, 10 mars 2013, http://www.dn.se/ledare/signerat/peter-wolodarski-en-god-tidning-far-oss-att-tanka-kanna-och-darmed-handla. Datum för acces: 2013-03-16.

 

5. Ohlsson, Per T, ’’En skruvad historia’’ i Sydsvenskan, 10 mars 2013, http://www.sydsvenskan.se/opinion/per-t-ohlsson/tingsten-en-skruvad-historia/. Datum för access: 2013-03-16.

 

6. https://www.sjf.se/yrkesfragor/etik/spelregler-for-press-radio-och-tv. Datum för access: 2013-03-26.

 

7. Nilsson, Mikael, ’’Genmäle: ’En skruvad historia’’’ i Sydsvenskan, 15 mars 2013, http://www.sydsvenskan.se/opinion/aktuella-fragor/genmale-en-skruvad-historia/. Datum för access: 2013-03-16. Nilsson, M., ’’Fäkta inte bort fakta’’ i Expressen, 8 mars 2013, http://www.expressen.se/kultur/fakta-inte-bort-fakta/. Datum för access: 2013-03-16.

 

8. https://www.sjf.se/yrkesfragor/etik/spelregler-for-press-radio-och-tv. Datum för access: 2013-03-26.

 

9. För en idéhistorisk analys av Tingstens ideologiska propaganda, se: Ers, Andrus, Segrarnas historia: Makten, historien och friheten studerade genom exemplet Herbert Tingsten, 1939–1953 (Umeå: H:ström – Text & Kultur, 2008).

 

10. Andra forskare som uppgett samma sak är i kronologisk ordning: Nils Runeby (1981), Ann-Marie Henschen-Dahlquist (1993), Svante Nordin (2004), Andrus Ers (2008). Petersson listar själv de första tre, men inte Ers.

 

11. Full list of invitations to the conference on the future of freedom in Milan sent out by the Secretariat, up to May 21, ss. 1 & 13, i: International Association for Cultural Freedom Records; Series III The Seminars, The Future of Freedom, September 12–17, Milan 1955; Box 7, folder 3 ’’Participants’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago. Se även: Brev från Hámóri till Josselson 3 juni 1955 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; ’’Sweden’’; Box 297, folder 2 ’’Hámóri, L., 1956–1957’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago. Pinsamt nog hade jag missat att Tingsten inte står med i listan över deltagare, se: List of Participants, Milan 12–17 September 1955, s. 12 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series III The Seminars, The Future of Freedom, September 12–17, Milan 1955; Box 7, folder 3 ’’Participants’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

12. Brev från Nabokov till Tingsten 31 augusti 1955 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; ’’Sweden’’; Box 296, folder 5 ’’Miscellaneous 1952–1955’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago. Detta dokument samt två övriga finns numera upplagda på SR:s hemsida, se: http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2519. Datum för access: 2013-04-02.

 

13. Brev från Hámóri till Nabokov 1 mars 1955; Brev från Hámóri till Josselson 3 juni 1955 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; ’’Sweden’’; Box 297, folder 2 ’’Hámóri, L., 1956–1957’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

14. Brev från Jørgen Schleimann till Bengt Alexandersson 3 juni 1960, s. 1, i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; ’’Sweden’’; Box 296, folder 11 ’’Miscellaneous 1960’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

15. Brev från Bondy till Tingsten 28 november 1951 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; Box 246, folder 1 ’’International Secretariat, 1951, November, December’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

16. Brev från Bondy till Hámóri 27 december 1951 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; Box 246, folder 1 ’’International Secretariat, 1951, November, December’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

17. Brev från Bondy till Arne Sejr 22 november 1951 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; Box 246, folder 1 ’’International Secretariat, 1951, November, December’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

18. Se ex. Skovdahl, Bernt, Tingsten, totalitarismen och ideologierna (Stockholm: Symposion, 1992).

 

19. Se ex. Scott-Smith, Giles, The Politics of Apolitical Culture: The Congress for Cultural Freedom, the CIA, and Post-war American Hegemony (London: Routledge, 2002).

 

20. Torsendahl påpekade redan 1967 att dessa idéer hade en lång historia internationellt. Torstendahl spårar den så långt tillbaka som till Karl Mannheims Ideologie und Utopie från 1930 (Torstendahl, Rolf, ’’Historikerna inför ideologierna’’ i Scandia, Vol. 33, Nr. 2, 1967, s. 222).

 

21. Nilsson, M., ’’The editor and the CIA: Herbert Tingsten and the Congress for Cultural

Freedom: a symbiotic relationship’’ i European Review of History, Vol. 18, No. 2, April 2011, s. 158.

 

22. Ibid., s. 159.

 

23. Ibid., not 83, s. 170.

 

24. Tingsten, Herbert, Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (Stockholm: Norstedts, 1966), s. 5.

 

25. Nilsson, M., ’’The editor and the CIA: Herbert Tingsten and the Congress for Cultural

Freedom: a symbiotic relationship’’ i European Review of History, Vol. 18, No. 2, April 2011, not 87, s. 171.

 

26. Réunion du comité international Bruxelles 27/30 novembre 1950, s. 14, i: International Association for Cultural Freedom Records; Series III The Seminars; Box 2, folder 1 ’’Minutes of the Sessions’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

27. Nilsson, M., ’’The editor and the CIA: Herbert Tingsten and the Congress for Cultural

Freedom: a symbiotic relationship’’ i European Review of History, Vol. 18, No. 2, April 2011, s. 151.

 

28. Ibid.

 

29. Ibid., not 129, s. 172.

 

30. Stonor Saunders, Frances, The Cultural Cold War: The CIA and the World of Arts and Letters (New York: The New Press, 1999), s. 378. Stonor Saunders påpekar längre fram att Spenders fru alltid insisterade på hans oskuld i denna fråga, och det är lätt att se varför hon skulle vilja skydda sin mans minne (ibid., s. 410).

 

31. Ibid., ss. 394–395.

 

32. Ibid., s. 395.

 

33. Ibid., s. 396.

 

34. Nilsson, M., ’’The editor and the CIA: Herbert Tingsten and the Congress for Cultural

Freedom: a symbiotic relationship’’ i European Review of History, Vol. 18, No. 2, April 2011, s. 164.

 

35. Brev från Hámóri till Hunt 23 juni 1957 i: International Association for Cultural Freedom Records; Series II; ’’Sweden’’; Box 297, folder 2 ’’Hámóri, L., 1956–1957’’; Joseph Regenstein Library, University of Chicago.

 

36. Stonor Saunders, Frances, The Cultural Cold War: The CIA and the World of Arts and Letters (New York: The New Press, 1999), ss. 81–82.

 

37. Ibid., ss. 410, 424–425.

 

38. Se kommentar av Wirtén i: ’’CIA:s hemliga propagandakrig i Sverige’’, http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2519. Datum för access: 2013-04-04. Se även: Wirtén, Per, Herbert Tingstens sista dagar. En berättelse om ett liv. (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2013), ss. 256–259.

 

 

© Mikael Nilsson 2013